Tar någon emot mig?

Under en längre tid har det känns som att jag sakta men säkert håller på att tappa fotfästet. Ni vet hur det känns: Man börjar sakta tappa lusten och orken till allt och man har bara en sak som betyder något. Man har ett ställe att fly till där man bara kan få vara i lugn och ro.. När sen det stället försvinner så vet man inte vart man ska ta vägen, när det blir en plåga att åka dit man vanligtvis brukar fly till. För mig har det blivit en plåga helt plötsligt och det stället som jag behöver så mkt orkar jag bara inte med....

Jag hoppas bara allt kommer gå bra och att det visar sig att det inte är några problem, jag vill så gärna att det ska gå att lösas. Det är till dig jag flyr och du lyssnar utan att säga någonting.

Jag vill ha mitt liv som det var i sommras när jag ahde den jag älskade och bara levde.. Har inte varit någon bra start på 2009, men jag hoppas det blir bättre för snart faller jag..